Västerbottens-Kuriren :
Skruvad resa i Mats &Morgan-land


Det tar några sekunder. Sen är jag där igen, i Mats & Morgan-land.
Umesönerna som komponerar musik olikt allt annat. En stil som dessutom antagit en helare form.
Det är inte bara tok och bus längre utan riktigt innehåll. Där finns en tanke, en önskan om att beröra. Viljan att förmedla energi.
Studion är fullsatt och publiken med på noterna. Mats står längst ut i vänstra hörnet omgiven av sina syntar, på rad bakom
finns gitarristen Jimmy Ågren, broder Morgan, basisten Tommy Thordsson och sedan i februari, Robert Elovsson, klaviaturer.
Musikerna är i musiken redan när de kliver på scenen. Tillståndet finns där. Robert bangar med sitt blonda hår över synten.
Han liksom lyfter från golvet, tar stöd mot tangenterna och studsar upp och ned på stolen.

Att Mats & Morgan Band är tajta är ett understatement. Frågan är om musik går att spela mer exakt med bibehållet sväng?..
Jag vet bara en till grupp med denna kaliber snuskig snortajthet, ett band av samma andas barn när det gäller att skapa skruvade låtar - Meshuggah!

Fotarbete
Musikerna spelar utan ett ord sinsemellan. De utbyter leenden och håller full uppmärksamhet på aktuelle solist.
Det är ett fotarbetarband, allas fötter rör sig. Basisten Tommy smådansar med sin bas som om det vore styrdans och
basen en något trögsvängd dam. Stora rörelser med halsen. Mats jazzar, studsar, snurrar bland sina instrument.
Lycklig över en bra spelning, fin publik, god stämning. Gitarristen Jimmy står rätt stilla, böjer huvudet och kroppen
över sitt instrument, manar på gitarren allt djupare in i musiken.
Småputtrar
Morgan kryper ned bland blonda lockar, låter handleder och fingrar sköta jobbet.
Han småputtrar på sina dubbla virvelkaggar nästan oavbrutet och har så snyggt ljud, torrt och krispigt och skitbra! Fötterna går i ett.
Med ojämna mellanrum kommer Robert loss i en äkta hårdrocksbangning och det är riktigt kul att se.
Musiken är som en majestätisk tromb, tar publiken med utför stup, kastar oss ned i skummande havsvågor, för oss med i starka
strömmar, lyfter mot skyn och seglar för en stund likt en försynt liten fågel. Men bara ett ögonblick.
Sen brakar det loss igen, in på en funkig metalstig där vad som helst kan hända. Dess uttryck känns helt och färdigt i sin form. Kollektiv urladdning

Efter tjugo år ihop har en Mats & Morgan-stil utkristalliserats. En massiv skara toner, rytmer, ljud som berör på djupet.
I sista extranumret studsar bandet på scenen, Roberts ena synt brakar i golvet och bryter en tangent, en virvel går samma öde till mötes, golvkrasch.
Bandet hoppar, publiken likaså, i en slags kollektiv energiurladdning. Störtskönt!

ERICA SJÖSTRÖM


Back