Mats och Morgan är en institution i svenskt musikliv, ändå tämligen okända för gemene man. Många musikvänner kopplar ihop dem med vännen Frank Zappa. Men nu lagom till 20-årsjubileet har de slitit sig loss från sin lärofader och skapat ett fenomenalt tungt sound man inte kan höra någon annanstans.

-Den senaste plattan är det bästa vi gjort, utbrister Mats vid sitt keyboard. 20 år tillsammans. Det är en lång tid, inte minst inom musikbranschen. Än märkvärdigare är att Mats och Morgan 20-årsjubilerar trots att Mats bara hunnit fylla 30 och Morgan inte mycket mer.
Dessa udda fåglar i svenskt musikliv är oskiljaktiga. Sedan de möttes 1981 har de aldrig varit utan kontakt med varandra mer än högst två tre veckor. Då är ändå att betänka att de spelat med storheter på internationella turnéer var sitt håll.

Deras vänskap hörs i musiken. Tätare än pansarväv. Med sin nya skiva Mats/Morgan Live (på det egna skivbolaget UAE, bolagets 13:e skiva) har de tagit ett kliv vidare i utvecklingen av något helt eget.
Knökade kvällar på Fasching visar att de har sin publik. Det är inte lättdefinierad musik, men närheten till Zappa är ibland uppenbar. Det är flippat. Liksom lekfullt, bär tvära kast och hög fart med drag av genialitet. På senare tid har man dock skapat ett hårdare tryck. Det är som om Bill Laswell och Jaco Pastorios möts i en euforisk duell. Jazz metal?

-Det finns massor av folk världen över som skulle rå digga det vi gör bara dom fick en chans att höra oss...
- Men så blir det aldrig..., säger trumslagaren Morgan när vi möts på det vegetariska haket Chutney på Katarina Bangata.
-På MTV och radion spelas bara samma saker hela jävla tiden, och på det monopol korruppta sättet allt styrs i dag får ju lyssnarna inte ens en chans att höra någon annan musik, det är irriterande. Om folk fick höra annan musik lika mycket som tex. A-teens och sen ändå välja A-teens så är allt i sin ordning tycker jag. Det finns ju faktiskt mer musik än den på trackslistan. Det har hänt att människor som aldrig verkar varit i närheten av annat än Lugna Favoriter på radion, råkat hamna på en konsert med oss och verkligen blivit positivt överaskad, som att nånting stort just öppnade sig! Sådana ögonblick känns nyttiga, och naturligtvis kul, att få möjlighet att ge andra någonting bortom hjärntvätten på radio och TV.

Men chansen får man faktiskt i vår om man ger UR på TV en chans. Morgan Ågren debuterar snart med sitt eget "Trumundervisning/Musik program". När han fick förfrågan från UR om att göra trumundervisning var han först tveksam:
- Jag har sett andra sådana där kurser och de är kanske inte alltid så inspirerande, men när de berättade att jag fick fria händer blev det intresantare. Det blir inte så mycket teoretiskt babbel, vi spelar istället med Mats/Morgan Band live i alla programmen, sen kommer dagens övning, och dagens skivtips, sen är programmet slut! Skitkul!
-Tänk, dom visar närbilder på mina gamla skivomslag med tex. gruppen Magma till hela svenska folket. Vilken grej. A-teens får pausa i fem minuter!! Det bjuds också gästartister i programmen, som den amerikanske skedspelarvännen Spoonman, gitaristen Fredrik Tordendahl (från Meshuggah) saxofonisten Jonas Knutsson, gitaristen (och brorsan) Jimmy Ågren bland annat. Det är inte knepigt, det är rättvist! Lite balans kan vi väl ha?
Kompromisslös, kaxig och ändå helt öppna och ödmjuka, det är en bra kombination. Och det har dessa umesönder, numera baserade på Söder respektive Söder om Söder.

Keyboardisten Mats, som är blind, har varit frälst av Zappas musik sedan 8-årsåldern.
- Det var en barnflicka till mig som hade med sig Sheik Yerbouti. När jag fyllde nio hade jag för mina veckopengar köpt alla 30 skivorna.
Under åren kom de inte bara att spela med honom, de har de blivit så kunniga på denne amerikanske gigant att de i dag anlitas som zappaexperterna (se vidstående artikel).
- Nästan allt vi har lärt oss har vi lärt oss själva, lekt fram säger Mats.

Hur skapar ni era egna låtar?

-Ibland har jag drömt ihop mina låtar, säger Mats. Jag vaknar och försöker spela in dem med bandspelaren innan jag glömmer bort det jag drömt. Sen gör jag kassettkopior till de andra. För ett par år sedan drömde jag att vi spelade tillsammans med L. Shankar och Ale Möller. Det temat kom med på vår dubbel CD "The Music Or The Money?..."

Morgan började spela trummor som fyraåring. Jag tror allt kom i en naturlig ordning: Rolf Lennartz (Dansbandet som pappa hade), Kiss, Buddy Rich. Och så Wasa Express osv.

Några skulle kanske fortfarande envisas med att kalla deras musik för virtuos uppvisning, men då har dessa inte slappnat av. Virtuost förknippas ofta med känslokallt, men hos Mats & Morgan dominerar istället en tromb av vibrerande känslostormar.

Hur gör ni mer er närmast unika skicklighet för att undvika uppvisningsfällan?

- Musikens hantverk är helt ointressant i sig, säger Morgan. Tekniken är bara ett av de verktyg jag använder för att försöka beskriva eller försöka försätta mig själv eller andra i ett sinnestillstånd. Det är när man ser någon njuta av vår musik som bär på ett värde med det vi gör, inte när någon kommer fram och säger "fy fan vad du är snabb med baskaggen". Jag skiter i hur fort det går. - Det finns inget egenvärde i hastigheten.
-Vi har fått lov att köpa parallellen till den dödfödda teknikuppvisningsmusik som finns, säger Mats, Yngwie Malmsten kan spela fort, det gjorde ibland John Coltrane med, fast med sistnämnda är det ju inte hastigheten man tänker på... Allan Holdsworth kan också spela fort ibland, men det är ändå bara musiken som man hör.

Men er musik har också förändrats?

-Ja, den har blivit råare och intensivare. Mer rytmisk. Folk börjar ibland tok dansa när vi spelar nu för tiden, så var det inte förr. Men jag och Tommy Thordsson (basisten) har fått till en rytmsektion som heter duga! Man måste ju inte spela "dunk, dunk, dunk, dunk" för att få folk att dansa heller.

Duon har dock inte mycket till övers för den trend av friform som plötsligt blivit het hos innekretsarna. Det verkar plötsligt som om alla som diggar spräckjazz plötsligt också måste ha för små adidasjackor på sig. Varför måste sånt följa med? Musiken måste tydligen paketeras i en adidasoverall först, och sen under nån klubb form, och med Mr trend DJ... annars så lyssnar/kommer inte folk... Men å andra sidan, kan en sådan ansträngd revival leda till att några verkligen tar till sig annan musik så är det väl bra.

Känner ni er ensamma i det ni gör?

-Både och. Jag har verkligen en känsla av att många gör en annan musik än den dom egentligen hade önskat göra... Det finns likssom inget val i dag. En gång i tiden fanns kanske en vision och ett brinn för nåt, men sen blir det lätt "men var är pengarna då"...?
-Många musiker verkar gilla en helt annan musik än den dom spelar själv fortsätter Morgan, men många har kanske inte mod, råd eller den kompromisslösheten att också spela det de älskar ute. Man sitter hemma och diggar King Crimson och åker sedan med Dr. Bombay på turne'. Jag ser inte ner på det folk gör, man bara önskar att folk fick en möjlighet att göra det dom verkligen vill lite oftare.
Men vi är inte ensamma, fler och fler ger ut sina egna skivor på eget vis nuförtiden, det är bra!
- Men det var också lättare förr, inflikar Mats, då hade folk större möjlighet att bryta sig loss. I dag finns inget bolag som satsar på det här. Allt är bara musikkonsumtion. Tjatigt.

Ni borde lira med andra storheter ute i världen just nu.

- Jag lirar uppriktigt sagt hellre med vårt band än med något annat, avslutar Morgan. Men det är som sagt svårt att komma ut i världen när man inte blir uppbackad av de stora bolagen. Nu överlever jag genom att undervisa då och då och har en billig lägenhet, plus att jag får alla mina instrument gratis nu för tiden, så man går runt på nåt sätt i alla fall!! Vad vi egentligen skulle behöva är en girig, pengatörstande idiotmanager.

< MATS & MORGAN
Aktuella: Firar 20 år tillsammans!
Mest kända för: Att ha spela med Frank Zappa.
Motto: If you're Music goes "ta-ta" for money, bad for you, bad for Music. (-Charles Ives)

3 Favoritskivor;
Mats: Frank Zappa: Läther Jaco Pastorious: Word of Mouth. Stevie Wonder: Songs in the key of life.
Morgan: Captain Beefheart: Lick my decals off baby XTC: Apple Venus Hermeto Pascoal: Brazil Universo

<Mats och Morgan och Zappa:
Det började som en pojkdröm. När Frank Zappa kom till Stockholm 1988 fick Mats morbror, Bernt Egerbladh för sig att presentera de zappatokiga Mats och Morgan för "den store mästaren". De möttes och när Zappa insåg att dessa tonåringar i stort sett kunde varenda låt han hade gjort bättre än Zappa själv, så skrattade han och erbjöd dem plats på scen på kvällen. Senare när de turnerade i USA med Zappas låtar, bjöds de över till Zappas hem. De kom att bo hos honom och medverka på skivan Zappa's Universe, som de också fick Grammys för, liksom att spela några enstaka livespelningar.
Och Mats, då ännu tonåring - förundrade mästaren med att inte bara kunna allt Zappas material, utan också att kunna sjunga låten Ya Hozna, där sången är mixad baklänges! "You're wasting youre time in Sweden, kid"

Någon mer turné kom dock Zappa aldrig att göra. Han dog 1993. Men i dag anlitas de två ofta när det handlar om Zappa. Morgan berättar som exempel: Förra året spelade vi Zappa's musik i Amsterdam. Gail Zappa, hans fru ringde oss och frågade om vi ville vara med och spela 200 Motels.
Två midsommarföreställningar gavs live, första gången den framfördes sedan uruppförandet 1971! På scenen fanns två våningar med musiker, kör, symfoniorkester, slagverksensemble, 174 mikrofoner, Rutger Hauer, Och så Mats och jag!